Skräp? Tagen med en kamera tillverkad av lite papper, lim och aluminiumfolie...
Visst är den tjusig, min nya kamera!? Jag har gjort den själv...
På torsdag (22 okt) 19.00 kommer Viveka Adelsvärd att hålla ett föredrag om struntprat på Boxholms bibliotek. Jag har haft henne som föreläsare (och flitigt refererat till hennes böcker i uppsatser) på kommunikationskurser, och hon har alltid intressanta saker att berätta. Så har du intresse för kommunikation rekommenderar jag dig att gå dit.
I mitt tidigare liv arbetade jag som frisör i….massor med år. Det är en fantastisk bra utbildning i kommunikation. Man får minsann sin beskärda del av struntprat. Både av utförande och mottagande. Och det är lätt att klanka ner på struntpratet om väder och vind. Meningslöst snack om ingenting. Eller? Ibland kan jag bli avundsjuk på barnen, där det ofta räcken med ett ” hej ska vi leka?” för att hitta en ny superbästis. För de flesta av oss vuxna är det svårt att bara kasta sig in i ett djupt och meningsfullt samtal om livets svåra frågor med en ny bekantskap.
Och det är då struntpratet kommer in. Det kan vara ganska ytligt och innehållslöst, visst. Men också ganska trevligt. Framförallt kan det vara en behaglig väg, som i lagom takt för oss närmare någon som kanske kan bli en ny vän.
Stuntprat finns på nätet med. Jag följer en massa bloggar av begåvade, kunniga och intressanta människor som skriver sånt som en vetgirig frilansskribent gärna läser. Jag undviker de som bara skriver struntprat. Som vilken mat de åt, hur fulla de var i lördags eller vilken handväska de köpte i helgen. Jag, och många med mig, klagar över allt struntprat som finns på nätet.
Ibland hittar jag något extra intressant inlägg på någon av mina favoritbloggar. Något som engagerar mig, som jag vill besvara, säga emot eller fråga om. Men det kan vara lite läskigt att skriva en kommentar till någon av dessa begåvade, kunniga och intressanta människorna. Just för att de är så begåvade, kunniga och intressanta.
Men en del av dem blandar upp sina matnyttiga texter med mer personliga tankar. En del blandar till och med in lite strunprat mellan de kunniga välformulerade inläggen. Om ingenting viktigt. Bara vardagligt snack. Och det gillar jag. Det känns som om man lär känna dem lite grand. De blir mer mänskliga och trevligt vanliga. En del berättar om sina tillkortakommanden. Hur det var när de var nya i branschen, att de gjort något knasigt misstag eller känner sig otillräckliga ibland. Och ibland känner jag mycket väl igen mig i det de skriver. Då blir det plötsligt inte alls svårt att skriva ner en kommentar; vi är nog inte så olika i alla fall. Och varför skulle strunprat på nätet vara annorlunda än strunprat i verkligheten? Kanske fyller struntpratet en viktig funktion på Twitter, Facebook och bloggar? En behaglig väg, som i lagom takt för oss närmare någon som kanske kan bli en ny vän.
Som ett sätt att säga ”hej, ska vi leka?”
Twitterflöde i högerkanten! Tillägg till förra inlägget. Haha. Höger är den hand man hälsar med. Jag har lagt in twitterflödet i högerkanten på hemsidan, såklart…. Lokalsinne som en guldfisk.
Fixa twitterflöde på hemsidan. Jag håller på och uppdatera min sida. Och titta, jag lyckades lägga in twitterflödet i vänsterkanten. Det är inte svårt alls. Man går in på Twitter, loggar in, och fyller i. Sedan kopierar man koden och klistrar in den på valfritt ställe. Det går att ändra storlek och färg så att det passar in på hemsidan.
Nu måste jag bara se till att twittra lite också…
Som tröst kommer här ett spöke... från Linköpings slott..
Skomakarens barn…har sämst skor… brukar man säga. Jag hjälper människor med deras hemsidestexter på dagarna. Ofta ingår det i uppdraget att se till att texterna är sökbara och attraktiva för sökmotorerna på relevanta ord. Men en titt på min egen sida, hm, där finns mycket att fixa med. Men en och annan vilsen surfare hittar faktiskt hit, och faktiskt på relevanta ord. Andra har kommit helt på avvägar. Någon letade efter ”lätt morgonrock-synonymer”, en annan ”fina julbordsinbjudningar” och ” spöken i Mjölby”. Jag är lessen att ni nog inte hittade vad ni sökte här. Jag har ingen aning om varför ni blev hitskickade…
Var ska var vara, och vart ska vart ta vägen? Hur var det nu igen? Vart det rätt? Någon mer än jag som har svårt att få in det i skallen?
Var anger befintlighet
Vart anger riktning
Var berättar om var något finns. Till exempel; Var kan man hitta språknördar?” ”Var är ordlistan?”
Kan man svara ”där” eller ”här” på frågan så ska det vara ”var”! ”Där kan man hitta språknördar.” ”Här är ordlistan”
Vart berättar om vart något är på väg. Till exempel ”Vart är jag på väg med detta resonemang”. ”Vart ska språknörden åka?” Kan man svara ”dit” eller ”hit” på frågan ska det vara ”vart” ”Jag är på väg dit med resonemanget”. ”Dit ska språknörden åka.” (Det går inte att säga ”Dit kan man hitta språknördar” Eller; ”Jag är på väg där med resonemanget.”)
För att krångla till det något;
”Vart ska jag ringa?” Är rätt, om du undrar vart du ska ringa för att få tala med den du vill. ”Dit ska du ringa om du vill prata med… ” Då är det riktning på samtalet som menas.
”Var ska jag ringa?” Är också rätt! Om du vill veta var någonstans du ska ringa. Där ska du ringa! I köket kanske. Då är det befintlighet…
Var och en
Var och en. Var och en av språkpoliserna. Om det är en språkpolis ska det vara var.
Vart och ett av språkproblemen. Om det är ett språkproblem ska det vara vart.
”Varsh bor han”, kan man säga om man har norrländskt påbrå. Lite charmigt faktiskt. Men inte i skrift.
”Hur var det nu igen?” och ”Hur vart det här nu då?” kan man också säga. Men skriver hellre ” Hur blev det nu igen?”, Hur blev det här nu då?
Glasklart? Tack till Correns Daniel Erlandsson för hjälp med att reda ut det hela.
När man skriver inköpslistan i Word. Och redigerar den. Och funderar över hur apelsinjuice stavas (apelsinjos funkar också). Retar sig på att det står Öppet tider på dörren till butiken…
RSS-stress. Jag tillbringar en hel del tid på nätet, både på jobb och på fritid. Och springer då och då på en jättefin blogg eller någon nyttig informationssida. Två RSS- klick så har jag allt nytt som skrivs där direkt i mejlen. Det är kul och bra, såklart. Men listan med bloggar blir allt längre. Och bloggskrivarna verkar bli allt flitigare. Så, jag har drabbats av en ny diagnos. En sjuka, som först nu på 2000-talet börjat existerat. Den är inte så allvarlig dock. Mer som en irriterande hicka, ett lindrigt I-landproblem. Helt självförvållad dessutom. RSS-stress kallas den. Hur ska man hinna läsa allt spännande och fint som skrivs? Det är lite överväldigande, som att gå omkring på biblioteket. Hylla efter hylla med spännande berättelser, viktig information, nya lärdomar och massa annat. Även om jag ägnade resten av mitt liv åt att bara läsa skulle jag inte hinna med ens en bråkdel av alla fina böcker, och roliga bloggar som finns. Lite stressande, men också; vilken rikedom! Var ska det sluta…