Sitter som bäst och planerar höstens skrivarkurser. Jättekul! Jag ska hålla en kurs i att skriva nyhetsbrev. Den är dock bokad, så inga platser finns. Men jag ska även ha en studiecirkel i kreativt skrivande hos Sensus. Den finns det platser kvar på. Vill du vara med? Då är du varmt välkommen! Den börjar 2010-10-05. 6 träffar på tisdagar 18-20.30. Pris 925 kr. Fika ingår.

Anmälan till skrivarkursen

Kontakta Kristoffer Sundh, 076 – 116 51 08, kristoffer.sundh(at)sensus.se, eller anmäl dig direkt  här

Mer information och anmälan finns på Sensus hemsida.

Jag är nyss hemkommen från en härlig semester på Österlen. Blommande äppelträd dansade långdans nedför kullarna och rapsgult böljade i vinden. Landskapet är mjukt och vänligt. Utom vid Ale stenar. Det är en mytiskt märklig magisk plats. Ingen vet riktigt säkert varför stenbumlingarna med mycket möda ställts upp där. Vi åkte dit för att avsluta en strålande solig dag med vacker solnedgång över havet. Trodde vi! När vi gick uppför backen började små moln dyka upp från ingenstans på den klarblå himlen. För varje steg vi tog blev de mörkare. Uppe på krönet stod två blängande kor och blockerade ingången. Det krävdes mycket övertalning för att få dem att släppa in oss i hagen. Under tiden förhandlingarna pågick började det blåsa upp. Väl framme vid stenarna blåste det så mycket att det inte gick att gå upprätt. Jag försökte ta kort, men stativet välte i blåsten. Molnen tjockade på sig och vred sig som smutsiga disktrasor. Över hela platsen vilade en känsla av ovilja. Som om stenarna ville jaga iväg oss. Att vi inte hade där att göra. En känsla som underströks av att vinden gav oss extra skjuts iväg när vi sprang för att ta oss ner till den trygga torra bilen. Bara baksidan av kroppen var våt. Kanske var det stenandarna som jagade iväg oss…

Kan du inte heller få nog av tvättstugor? Läs mer här:

En hel hemsida tillägnad tvättstugor

Bra blogginlägg av Martin Ezpeleta om tvättstugor

Utställning på Nordiska Museet om tvättstugor

“Den som inte tar bort luddet ska dö” hur kul bok som helst av David Batra. Förhandstitt.

Arga lappar på SVD

Ännu mera arga lappar…

Kan inte barn få vara barn? Pojkar få vara pojkar och flickor vara flickor. Hela människor som uppmuntras att vara som de är, bekräftade för alla sina egenskaper och intressen. Tuffa, busiga, aktiva, omtänksamma, vilda och lugna. Omhändertagande och sociala, upptäcktslystna, experimenterande, små, sårbara och mjuka. Tuffa äventyrare. Hjältar och skurkar, konstnärligt skapande. Som pojkar är. Och flickor med.

Ska vi verkligen fösa in de formbara och sårbara små i fack, i färdiga mallar för hur de ska vara för att duga? Redan i barndomen? Eller låta dem vara livsbejakande, utforskande små människor på väg att upptäcka vilka de är?

Rent reklammässigt. Funkar det här? Säljer det här? Eller är det fler än jag som får kräkkänslor och definitivt inte klappar åt, eller kommer köpa klappar hos Toys R Us? Ja, med tanke på att de blev fällda redan förra året hos Reklamombudsmannen, och ändå kör på i samma stil i år, så kanske det är så.

Själva tycker Toys R Us (på Reklamombudsmannans sida ) att;
/…/Marknadsföringen har i möjligaste mån utformats på ett könsneutralt sätt och är inte otidsenlig. I den mån delar inte anses vara könsneutrala eller anses ge uttryck för en otidsenlig syn på barns lek är detta inte resultatet av ett fritt val från annonsörens sida, utan styrt av efterfrågan på marknaden och rådande uppfattningar i samhället./…/

Hm…är det så? Har (vi) reklamskapare inget fritt val utan är i händerna på marknadsmonstret som äter upp oss med hull och hår om vi inte gör som de vill? (Eller kanske som vi tror att de vill att vi ska göra). Och är det här den rådande uppfattningen i samhället? Verkligen? Är inte den rådande uppfattningen i samhället att samhället mår bättre av människor som har stort livsutrymme och är fria att bejaka alla sina sidor? Kanske är jag naiv, som tror så.

Jag letar förgäves efter andra kommentarer från Toys R Us, under artiklarna som har skrivits om företagets katalog, på bloggar, på deras Twitter och Facebooksidor och på deras hemsida under pressnyheter. Tomt?

Några barn tipsar om hur Toys R Us skulle kunna utforma katalogen i stället. Kunde inte det blivit bra PR? Att ta in några kloka och kreativa barn in i utformningsprocessen? Och göra det hela till något positivt? Bli omskrivna för deras nytänkande i stället. Typ ” vi på Toys R Us lyssnar på barnen, de är det värdefullaste vi har”. Passa på att ta vara på att folk är engagerade i deras verksamhet och göra det till något användbart.

Ett tips till julklappsinköpen:
Olika Förlag

Skräp? Tagen med en kamera tillverkad av lite papper, lim och aluminiumfolie...

Visst är den tjusig, min nya kamera!? Jag har gjort den själv...

I mitt tidigare liv arbetade jag som frisör i….massor med år. Det är en fantastisk bra utbildning i kommunikation. Man får minsann sin beskärda del av struntprat. Både av utförande och mottagande. Och det är lätt att klanka ner på struntpratet om väder och vind. Meningslöst snack om ingenting. Eller? Ibland kan jag bli avundsjuk på barnen, där det ofta räcken med ett ” hej ska vi leka?” för att hitta en ny superbästis. För de flesta av oss vuxna är det svårt att bara kasta sig in i ett djupt och meningsfullt samtal om livets svåra frågor med en ny bekantskap.

Och det är då struntpratet kommer in. Det kan vara ganska ytligt och innehållslöst, visst. Men också ganska trevligt. Framförallt kan det vara en behaglig väg, som i lagom takt för oss närmare någon som kanske kan bli en ny vän.

Stuntprat finns på nätet med. Jag följer en massa bloggar av begåvade, kunniga och intressanta människor som skriver sånt som en vetgirig frilansskribent gärna läser. Jag undviker de som bara skriver struntprat. Som vilken mat de åt, hur fulla de var i lördags eller vilken handväska de köpte i helgen. Jag, och många med mig, klagar över allt struntprat som finns på nätet.

Ibland hittar jag något extra intressant inlägg på någon av mina favoritbloggar. Något som engagerar mig, som jag vill besvara, säga emot eller fråga om. Men det kan vara lite läskigt att skriva en kommentar till någon av dessa begåvade, kunniga och intressanta människorna. Just för att de är så begåvade, kunniga och intressanta.

Men en del av dem blandar upp sina matnyttiga texter med mer personliga tankar. En del blandar till och med in lite strunprat mellan de kunniga välformulerade inläggen. Om ingenting viktigt. Bara vardagligt snack. Och det gillar jag. Det känns som om man lär känna dem lite grand. De blir mer mänskliga och trevligt vanliga. En del berättar om sina tillkortakommanden. Hur det var när de var nya i branschen, att de gjort något knasigt misstag eller känner sig otillräckliga ibland. Och ibland känner jag mycket väl igen mig i det de skriver. Då blir det plötsligt inte alls svårt att skriva ner en kommentar; vi är nog inte så olika i alla fall. Och varför skulle strunprat på nätet vara annorlunda än strunprat i verkligheten? Kanske fyller struntpratet en viktig funktion på Twitter, Facebook och bloggar? En behaglig väg, som i lagom takt för oss närmare någon som kanske kan bli en ny vän.

Som ett sätt att säga ”hej, ska vi leka?”